långt inlägg med jävla massa minnen..
måste skriva av mig för att få bort allt ifrån huvudet.
Men grejen är den att, jag saknar min mormor så otroligt mycket. Jag börjar ifrån början så att alla förstår och jag antar att det här kommer bli ett långt inlägg men whatever..
Min mormor var den som tog hand om mig när jag va liten, ställde ofta upp o va barnvakt frivilligt.
Åren gick och jag blev äldre, varje gång jag sov över hos mormor&morfar skulle mormor alltid berätta om allt hon&jag varit med om när jag varit liten bebis.
Jag blev äldre och började i sjuan, hon ringde mig varje dag och frågade hur det hade gått i den nya skolan och om jag trivdes o lalala, i slutet av varje samtal sa hon alltid:
"Du min lilla solstråle, jag älskar dig", några ord jag aldrig kommer glömma!
Jag kom in i tonåren, började i 8:an.
Jag tyckte mormor blev alldeles för överbeskyddande, jobbig osv så när hon ringde kunde jag bara låta det ringa och varje gång mamma o pappa skulle åka till mormor&morfar så ljög jag alltid till mig saker så jag slapp följa med.
Tiden gick och så blev mormor sjuk och skadade sitt ben, ja för ett år sedan ungefär, hon lades in på sjukhus och visst jag besökte henne, men bara 3 gånger och hon låg där i 4 månader!
Hon fick äntligen komma hem och var överlycklig, detta var kanske någongång i februari/mars.
Hon var hemma en tid, jag pratade i telefon med henne några gånger men träffade henne inte.
En dag, den 23 april 2009, var jag i skolan och skulle ha idrott. Jag har precis bytt om och ska gå ut till fotbollsplanen då mamma ringer. Jag tänker "shit nu har jag gjort något dumt" eftersom klockan var bara ett på eftermiddagen och hon ringer aldrig då.
Hon berättade att pappa var påväg hem och att dom skulle komma o hämta upp mig, men jag fattade ingenting så jag frågade vart vi skulle och vad som hänt. Mamma berättar att vi skulle till sjukhuset för att mormor låg döende.
ALLT stannar till, mitt huvud, hjärta, kropp, verkligen allting och så forsar mina tårar och jag bara sätter mig när och skriker&skriker.
Mamma&pappa kommer iaf och hämtar upp mig, vi kommer till sjukhuset där vi möter upp min syster, henens man och barn. Vi går upp till avdelningen där mormor ligger på, alla börjar krama om morfar och frågar hur mormor mår. Han går in till henne, kommer ut efter ca 10 minuter.
"Det är försent, hon är borta nu". Jag hinner inte reagera förrän jag hör mig själv skrika och blir omfamnad av pappa, jag kunde inte sluta gråta. Det kändes som ett fucking knivhugg i hjärtat!
Jag gick in till mormor, får panik och börjar skrika att hon ska komma tillbaka men det hjälpte inte.
Detta har jag inte sagt till någon, men jag satte mig på sängen och omfamnade hennes hand och sa:
"Du var min bästavän, förlåt att jag varit så hemsk mot dig. Snälla mormor, vaka över mig och min familj, speciellt morfar. Kan du inte bara vakna upp så jag får se ditt leende en gång till?"
Men inget svar, så jag går ut från rummet, säger att jag inte klarar vara kvar eftersom jag inte kunde acceptera att hon var borta. Så jag drog hem och när jag kommer innanför dörren, så står jag där helt tom och ensam.
Jag ville inte övertala mig själv att hon var borta, så jag skriker att hon skulle komma tillbaka och står där och skriker i flera minuter, men ingenting hände.
Nu efter 7 månader känner jag samma smärta, inte på likadant sätt, men jag gråter fortfarande varje dag och jag vill inte övertala mig själv att hon är borta, för jag vet att hon finns!
Men nu har jag inte hört hennes röst på 7 månader, jag har inte hört "du är min alldeles egna solstråle, Izabelle", jag har inte sett hennes leende.
Varför jag fortfarande lever och inte är där uppe hos henne har jag ingen aning om, men en sak vet jag är att när hon försvann så började jag tänka. Nu tar jag hand om min nära vänner&familj bättre, jag hör av mig till dom oftare osv. Så på ett sätt gjorde mormor att jag fick en livsglöd, för jag vet att hon alltid kommer finnas vid min sida även om jag inte vill tro att hon är borta.
Men ALL glädje försvann med henne, hon va min luft som jag andades, hon gav mig hopp och livlust.
En sak ni inte heller vet, det är att varje månad, den 23:e går jag till kyrkogården, till minneslunden och har köpt en ros och lägger där, fäller tårar, för jag vet att den dagen jag får ett signaltecken att hon har hittat min tår, den dagen kommer jag sluta tro att hon fortfarande finns..
jag älskar dig, även fast du inte värd dom orden från mig..
förlåt / I
Men grejen är den att, jag saknar min mormor så otroligt mycket. Jag börjar ifrån början så att alla förstår och jag antar att det här kommer bli ett långt inlägg men whatever..
Min mormor var den som tog hand om mig när jag va liten, ställde ofta upp o va barnvakt frivilligt.
Åren gick och jag blev äldre, varje gång jag sov över hos mormor&morfar skulle mormor alltid berätta om allt hon&jag varit med om när jag varit liten bebis.
Jag blev äldre och började i sjuan, hon ringde mig varje dag och frågade hur det hade gått i den nya skolan och om jag trivdes o lalala, i slutet av varje samtal sa hon alltid:
"Du min lilla solstråle, jag älskar dig", några ord jag aldrig kommer glömma!
Jag kom in i tonåren, började i 8:an.
Jag tyckte mormor blev alldeles för överbeskyddande, jobbig osv så när hon ringde kunde jag bara låta det ringa och varje gång mamma o pappa skulle åka till mormor&morfar så ljög jag alltid till mig saker så jag slapp följa med.
Tiden gick och så blev mormor sjuk och skadade sitt ben, ja för ett år sedan ungefär, hon lades in på sjukhus och visst jag besökte henne, men bara 3 gånger och hon låg där i 4 månader!
Hon fick äntligen komma hem och var överlycklig, detta var kanske någongång i februari/mars.
Hon var hemma en tid, jag pratade i telefon med henne några gånger men träffade henne inte.
En dag, den 23 april 2009, var jag i skolan och skulle ha idrott. Jag har precis bytt om och ska gå ut till fotbollsplanen då mamma ringer. Jag tänker "shit nu har jag gjort något dumt" eftersom klockan var bara ett på eftermiddagen och hon ringer aldrig då.
Hon berättade att pappa var påväg hem och att dom skulle komma o hämta upp mig, men jag fattade ingenting så jag frågade vart vi skulle och vad som hänt. Mamma berättar att vi skulle till sjukhuset för att mormor låg döende.
ALLT stannar till, mitt huvud, hjärta, kropp, verkligen allting och så forsar mina tårar och jag bara sätter mig när och skriker&skriker.
Mamma&pappa kommer iaf och hämtar upp mig, vi kommer till sjukhuset där vi möter upp min syster, henens man och barn. Vi går upp till avdelningen där mormor ligger på, alla börjar krama om morfar och frågar hur mormor mår. Han går in till henne, kommer ut efter ca 10 minuter.
"Det är försent, hon är borta nu". Jag hinner inte reagera förrän jag hör mig själv skrika och blir omfamnad av pappa, jag kunde inte sluta gråta. Det kändes som ett fucking knivhugg i hjärtat!
Jag gick in till mormor, får panik och börjar skrika att hon ska komma tillbaka men det hjälpte inte.
Detta har jag inte sagt till någon, men jag satte mig på sängen och omfamnade hennes hand och sa:
"Du var min bästavän, förlåt att jag varit så hemsk mot dig. Snälla mormor, vaka över mig och min familj, speciellt morfar. Kan du inte bara vakna upp så jag får se ditt leende en gång till?"
Men inget svar, så jag går ut från rummet, säger att jag inte klarar vara kvar eftersom jag inte kunde acceptera att hon var borta. Så jag drog hem och när jag kommer innanför dörren, så står jag där helt tom och ensam.
Jag ville inte övertala mig själv att hon var borta, så jag skriker att hon skulle komma tillbaka och står där och skriker i flera minuter, men ingenting hände.
Nu efter 7 månader känner jag samma smärta, inte på likadant sätt, men jag gråter fortfarande varje dag och jag vill inte övertala mig själv att hon är borta, för jag vet att hon finns!
Men nu har jag inte hört hennes röst på 7 månader, jag har inte hört "du är min alldeles egna solstråle, Izabelle", jag har inte sett hennes leende.
Varför jag fortfarande lever och inte är där uppe hos henne har jag ingen aning om, men en sak vet jag är att när hon försvann så började jag tänka. Nu tar jag hand om min nära vänner&familj bättre, jag hör av mig till dom oftare osv. Så på ett sätt gjorde mormor att jag fick en livsglöd, för jag vet att hon alltid kommer finnas vid min sida även om jag inte vill tro att hon är borta.
Men ALL glädje försvann med henne, hon va min luft som jag andades, hon gav mig hopp och livlust.
En sak ni inte heller vet, det är att varje månad, den 23:e går jag till kyrkogården, till minneslunden och har köpt en ros och lägger där, fäller tårar, för jag vet att den dagen jag får ett signaltecken att hon har hittat min tår, den dagen kommer jag sluta tro att hon fortfarande finns..
jag älskar dig, även fast du inte värd dom orden från mig..
förlåt / I
Kommentarer
Trackback
